För mig är vegetarismen ingen myt (apropå boken "Vegomyten"). Och jag bryr mig egentligen inte om ifall det är hälsosamt eller inte att utesluta kött ur kosten (fast det känns som det är det).

Vissa förespråkare för köttätande och köttindustrin säger att det är miljöovänlgt att odla grödor, men vad äter deras boskap (kött-maskiner) som de i sin tur ska ha på tallriken? Annat kött?  En värld av kött, tänker jag, istället för  det Eden som jorden kunde vara, om inte människan gjort intrång.

Jag minns den där ensidiga kött-dieten min mamma plågade sig med för att tappa några kilon, efter att ha läst om Skaldeman och den där Annika Dahlqvist som propagerar för att äta kött, kött och lite mer kött. Hur det varje gång jag kom till henne osade fett och fläsk från stekpannan. Hur hon en morgon, sittandes på en stol i  trädgården, kapitulerat, och hur hon njöt av det friska, söta fruktköttet av en nektarin. Hur hon njöt. Av att långsamt tugga i sig det mjuka, saftiga fruktköttet, istället för det färglösa, fettdrypande fläsket som någon påstått ska vara så hälsobefrämjande.

Jag tror det inte. Jag kommer aldrig att tro det.

I köket står en älskling (min hoppas jag) och steker köttbullar. Usch, vad äckligt det luktar, och får jag kött i mig nu, säger jag som vill vara tolerant. Han klagar ju inte på mig när jag mixern sätter igång med sitt genomträngande borrljud eller ens på vitlöksdoften som jag älskar men han inte. Puss, älskling!

När var det jag åt frukost egentligen säger jag och tittar på klockan, var det tre timmar sedan? Jag har nämligen läst att det ska gå tre timmar mellan varje måltid. Jag vet inte, svarar älsklingen, jag sov. Ja, som en katt sover han, och äter när han är hungrig, och av chokladkakan han öppnade för dagar sedan finns fortfarande en bra bit kvar av. Jag skulle aldrig klara av att ta en liten bit, och sedan vara nöjd. För mig är det allt eller intet, och jag smusslar undan chokladpapperet efter gårdagens försyndelser.