Jag tror inte att alla människor på denna jord är människor.

Eller rättare: jag tror att de flesta härnere är jävlar, milt sagt.

Läser på insändarsidan i dagens DN om hur man utan bedövning... griskultingar... kan inte ens skriva det... ännu mindre se det...  Men jag är vegetarian sedan tretton års ålder så jag behöver inte se, jag vet det redan, jag känner det i mitt hjärta, i min själ. När ska livet tvinga dessa monster (bönder, slaktare, jägare, köttätare) att inse vilke lidande de tillfogar?

Ja, när?

Gud, du håller tyst som alltid. Den isande vinterns gud. Godtycklighetens och maktbegärets gud, eller bara en gud som inte existerar.

Sedan jag var i början av tonåren och såg bonden min mor träffade sparka grisarna med stålklädda hättor på stövlarna har jag insett detta. Att världen är ond snarare än god, vad de än säger. Vad du gör mot de minsta av oss... sa Jesus men hur många lyssnar till det? Jag längtar efter en Domedag som aldrig kommer. Jag är inget Jehovas vittne, jag är den vansinniga världens vittne, den full av grymhet, orättvisor och jakt efter status, erkännande, pengar. Och de som plågas värst är djuren, för de "räknas inte".

Gränsen mellan den sjuke och hennes konst suddas ut, hon kan inte skapa något, hon är detta. Hon säger något viktigt om den värld hon lever i.

Andra, kanske även även konstnären, kan vara åskådare, stå vid sidan om och betrakta (lidandet, vansinnet) utan att störta, vara ett med det.

Men denna distans till sin omvärld är också det som får det verkliga vansinnet att fortgå.

Det att kunna betrakta en fruktansvärd och grym omvärld utan att försöka, eller ens vilja, göra något åt den.

Hon har rädslan i sig

som ett jagat villebråd

rycker till vid minsta ljud

och strålkastarna i mörkret

tror hon automatiskt är riktade mot henne

Hon tror snart sagt varje man är ond

ser förföljaren i en främlings blickar

jägarna och rovdjuren.

Jag är fåglarnas vän

och människornas fiende.

En vinter så kall och långvarig

och "de vilda, vackra fåglarna"

landar nedanför

ristar tecken i snön

bevismaterial för dem med rovdjursögon

Och öppnar hon fönstret på glänt

för att mata dem, de vilda, de som borde söka sig långt från människan och hennes girighet, hennes förbud, självgodhet och gevär,

blir också hon en av dem,

vräkt, bortsjasad, en av de vilda

vackra fåglarna

som tigger efter mat.

Sedan mumsar hon i sig det onyttigaste onyttiga

Mwaaaooo

Hon som sa aldrig mer, aldrig mer

Hon som fått konsekvenser, men tydligen inte tillräckliga, när blir de tillräckliga?

hon som låg blåslagen i rosenrabatt

hon,

som rest ett staket kring hjärtat eller kroppen

revbensstaket,

trodde sig vara säker

mot den våldsamma

mot den oresonliga

Hunger som kastade sig över henne

Vill jag säga: Jag är sexy?

Vill jag säga: kött ger hälsa,

ät mer kött,

djuren plågas inte,

grisarna på löpande band,

nej dödsångest,

vad rör det mig.

Vill jag säga det innan jag dör, och möter den asylsökande, den fängslade, den torterade

vid det de säger inte finns

eller finns för de som bär Jesu vittnesbörd, eller Mohammed profeten, eller något annat de hittat på, oavsett hur de beter sig.

"Bönor och ärter är bättre för mänskligheten" läser jag på Nyfiken Vital, och vidare:

"För att producera 1 kg djurprotein krävs 3 till 10 kg plantprotein.

1 kg biff kräver 15 kubikmeter vatten.

1 kg lamm kräver 10 kubmikmeter vatten.

1 kg korn kräver däremot bara 0,4 till 3 kubikmeter vatten."

Källa: http://www.nyfikenvital.org/?q=node/909

När jag var i din ålder, Bonito, var jag hett villebråd för gubbsjuka och äldre karlar. Ja, i den ålder där jag befinner mig nu.

Och inte hade jag några varmare känslor för dem, tvärtom.

Så det är underligt att du kan le sådär varmt mot mig och vilja vara med mig

När jag mötte dig på busshållsplatsen, var det ett halvår sedan? Snart är det höst, tänkte jag då. Och så stannade äntligen bussen, den buss du var med på, och dörrarna öppnades. Min förvåning och glädje då jag såg dig för första gången, i verkligheten.

Ännu vackrare i verkligheten. Smidig, graciös som en katt. Stora, sneda och mandelformade kattögon, bruna som kakao, som hett kaffe. Leendet,  ödmjukheten, istället för en tuff, trist attidyd, som så många killar har. Som om du inte visste om att du är vacker.

Vad en del tycker borde inte spela någon roll. Kanske är de avundsjuka. Det kan ju inte vara något varaktigt, som en vän sa till mig, jämnårig och som tog bilen till Friskis och Svettis den gång jag bjöd honom på ett gratis träningspass, fast han bor hundra meter därifrån.

Bonito! Min unge älskare, och min galna, kloka, trygga vän.