Jag tror inte att alla människor på denna jord är människor.

Eller rättare: jag tror att de flesta härnere är jävlar, milt sagt.

Läser på insändarsidan i dagens DN om hur man utan bedövning... griskultingar... kan inte ens skriva det... ännu mindre se det...  Men jag är vegetarian sedan tretton års ålder så jag behöver inte se, jag vet det redan, jag känner det i mitt hjärta, i min själ. När ska livet tvinga dessa monster (bönder, slaktare, jägare, köttätare) att inse vilke lidande de tillfogar?

Ja, när?

Gud, du håller tyst som alltid. Den isande vinterns gud. Godtycklighetens och maktbegärets gud, eller bara en gud som inte existerar.

Sedan jag var i början av tonåren och såg bonden min mor träffade sparka grisarna med stålklädda hättor på stövlarna har jag insett detta. Att världen är ond snarare än god, vad de än säger. Vad du gör mot de minsta av oss... sa Jesus men hur många lyssnar till det? Jag längtar efter en Domedag som aldrig kommer. Jag är inget Jehovas vittne, jag är den vansinniga världens vittne, den full av grymhet, orättvisor och jakt efter status, erkännande, pengar. Och de som plågas värst är djuren, för de "räknas inte".