"Bönor och ärter är bättre för mänskligheten" läser jag på Nyfiken Vital, och vidare:

"För att producera 1 kg djurprotein krävs 3 till 10 kg plantprotein.

1 kg biff kräver 15 kubikmeter vatten.

1 kg lamm kräver 10 kubmikmeter vatten.

1 kg korn kräver däremot bara 0,4 till 3 kubikmeter vatten."

Källa: http://www.nyfikenvital.org/?q=node/909

När jag var i din ålder, Bonito, var jag hett villebråd för gubbsjuka och äldre karlar. Ja, i den ålder där jag befinner mig nu.

Och inte hade jag några varmare känslor för dem, tvärtom.

Så det är underligt att du kan le sådär varmt mot mig och vilja vara med mig

När jag mötte dig på busshållsplatsen, var det ett halvår sedan? Snart är det höst, tänkte jag då. Och så stannade äntligen bussen, den buss du var med på, och dörrarna öppnades. Min förvåning och glädje då jag såg dig för första gången, i verkligheten.

Ännu vackrare i verkligheten. Smidig, graciös som en katt. Stora, sneda och mandelformade kattögon, bruna som kakao, som hett kaffe. Leendet,  ödmjukheten, istället för en tuff, trist attidyd, som så många killar har. Som om du inte visste om att du är vacker.

Vad en del tycker borde inte spela någon roll. Kanske är de avundsjuka. Det kan ju inte vara något varaktigt, som en vän sa till mig, jämnårig och som tog bilen till Friskis och Svettis den gång jag bjöd honom på ett gratis träningspass, fast han bor hundra meter därifrån.

Bonito! Min unge älskare, och min galna, kloka, trygga vän.

För mig är vegetarismen ingen myt (apropå boken "Vegomyten"). Och jag bryr mig egentligen inte om ifall det är hälsosamt eller inte att utesluta kött ur kosten (fast det känns som det är det).

Vissa förespråkare för köttätande och köttindustrin säger att det är miljöovänlgt att odla grödor, men vad äter deras boskap (kött-maskiner) som de i sin tur ska ha på tallriken? Annat kött?  En värld av kött, tänker jag, istället för  det Eden som jorden kunde vara, om inte människan gjort intrång.

Jag minns den där ensidiga kött-dieten min mamma plågade sig med för att tappa några kilon, efter att ha läst om Skaldeman och den där Annika Dahlqvist som propagerar för att äta kött, kött och lite mer kött. Hur det varje gång jag kom till henne osade fett och fläsk från stekpannan. Hur hon en morgon, sittandes på en stol i  trädgården, kapitulerat, och hur hon njöt av det friska, söta fruktköttet av en nektarin. Hur hon njöt. Av att långsamt tugga i sig det mjuka, saftiga fruktköttet, istället för det färglösa, fettdrypande fläsket som någon påstått ska vara så hälsobefrämjande.

Jag tror det inte. Jag kommer aldrig att tro det.

I köket står en älskling (min hoppas jag) och steker köttbullar. Usch, vad äckligt det luktar, och får jag kött i mig nu, säger jag som vill vara tolerant. Han klagar ju inte på mig när jag mixern sätter igång med sitt genomträngande borrljud eller ens på vitlöksdoften som jag älskar men han inte. Puss, älskling!

När var det jag åt frukost egentligen säger jag och tittar på klockan, var det tre timmar sedan? Jag har nämligen läst att det ska gå tre timmar mellan varje måltid. Jag vet inte, svarar älsklingen, jag sov. Ja, som en katt sover han, och äter när han är hungrig, och av chokladkakan han öppnade för dagar sedan finns fortfarande en bra bit kvar av. Jag skulle aldrig klara av att ta en liten bit, och sedan vara nöjd. För mig är det allt eller intet, och jag smusslar undan chokladpapperet efter gårdagens försyndelser.